BF+5

Okej, nu börjar nästa steg i den här resan. Och det här kan nog vara ett av de svårare stegen. För det är lättare nu när jag gått över tiden att komma in i banor med tankar som att "kommer det någonsin att komma en bebis?" och liknande tnkar. Så det svåra steget är nu att acceptera att du kommer att komma ut, någon gång och att du faktiskt kommer till att komma ut. För även om jag helt självklart vet att du kommer att komma ut så är det så surrealistiskt och svårt att ta in, då jag aldrig upplevt det här förut. För så som det känns nu så kommer du aldrig att komma ut och jag kommer att vara gravid för evigt. Fast att jag som sagt vet att så inte är fallet. Men det är den här längtan som gör mig galen, det är den som ställer till det. Den otroligt starka längtan efter att få se dig, hålla dig, pussa dig, se dig i din pappas armar och stunden då våra blickar möts för första gången. Så nu är den svåra uppgiften att släppa det här tankarna och bara slappna av och intala sig själv att det hela sker när det sker. Att trots hur mycket jag än tänker på det eller vad jag nu än gör så kommer du inte att komma ut fortare för det. Du kommer ut när du är redo. Men å vad jag önskar att det var nu.