Även fast att jag har sambo, familj, vänner, kollegor, bekanta osv runt om kring mig varje dag så finns det ändå en känsla av ensamhet ibland. En ensamhet som jag inte riktigt kan förklara, inte ens för mig själv. Kanske är det att "ingen vet hur det känns" (förutom de som själva varit gravida) men det är trotts allt ändå inte samma sak eftersom att alla individer och blivande mammor är olika. Jag kanske inte känner en del saker som hur många andra som helst har känt och tvärt om. Allt hänger ihop med vad du är för person och hur ditt liv sett ut tidigare. Det här med att inte riktigt kunna förklara för någon hur man mår eller känner sig är jobbigt (och att jag redan har otroligt svårt för att prata om känslor och beskriva hur jag känner, hjälper inte direkt). Jag föddes inte med talets gåva utan snarare skriften som min starka sida, det gör inte heller saker enklare. För man kan inte skriva en roman (även fast jag gjort det minst tusen gånger) varje gång man är ledsen, arg, besviken, irriterad, "gosnödig" (nytt ord) osv. Kanske är den här ensamhetskänslan något som man "ska" gå igenom, något som tillhör. Kanske "alla" känner så?
Sen så vet jag att det borde vara självklart att man ska kunna prata om allting och berätta allt för varandra hur man känner osv, men jag känner inte alltid det. Och det gör lite ont i mitt hjärta. Jag vågor inte alltid berätta hur jag känner och tänker. Kanske är det att jag är rädd för vad jag ska få för svar. Vad som ska komma ut ur den andres mun eller hur deras ögon ska se på mig. Jag vill kunna prata om allt, inget hellre. Men det är svårt, invecklat och komplicerat för mig. Det faller sig helt enkelt inte naturligt. Men det är ändå något som jag arbetat med och blivit BETYDLIGT bättre på.
Men det är också det här att jag är rädd att den jag berättar för inte ska vilja höra vad jag har att säga som är jobbigt. Att bli avvisad med sina känslor och bli nekad den uppmärksamheten men behöver i den lilla jobbiga stunden. Det är faktiskt något som jag är livrädd för. För när jag väl samlat mitt mod till att faktiskt öppna min mun och säga de ord jag vill ha sagt (= otroligt jobbigt) och att då sedan bli nekad, jag kan inte tänka mig något värre. Ungefär som att man samlat mod i åratal för att gå upp på en scen och göra något som man är stolt över och sedan bli utskrattad redan vid första klivet upp på scenen. (Ungefär det hemskaste scenario jag kan tänka mig) Det är sådant som gör mig livrädd och mitt lilla hjärta som hoppar där inne i bröstkorgen skräckslaget.
Att sen inte få det stöd som jag önskar och vill ha i min resa och i min väg mot en förlossning är något annat som också skrämmer mig och gör att jag känner mig ensam och utlämnad till ödet. För jag vill inget hellre än att förbereda mig, prata om och bolla tankar omkring det här ämnet och att få känna det stöd som jag vill ha och faktiskt behöver. För när jag väl ligger där inne på förlossningen och ska föda så vill jag inte känna någon ånger över "Varför pratade vi inte om det här", känna att jag inte får det stöd jag behöver eller att inte känna mig ens en liten gnutta beredd. Eller att åter igen då, känna mig ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar